Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kånk·ar●bära (ngt tungt) med stor möda
arb.han kånkade kassarna uppför trapporna○ibl. med tonvikt på åtföljande rörelsemed partikel, t.ex.iväg
hon kånkade iväg med resväskankånka ngt (ngnstans), kånka (på ngn/ngt), kånka iväg (med ngt)sedan 1783sv. dial. kanka, kånka ’streta med ngt tungt; vackla; gå långsamt’; av ovisst urspr.
Subst.:vbid1-222968kånkande