Svensk ordbok 2009, webbversion

kånk`a verb ~de ~t kånk·ar●bära (ngt tungt) med stor möda arb.han kånkade kassarna upp­för trapporna○ibl. med ton­vikt på åt­följande rörelsemed partikel, t.ex.i­väg hon kånkade i­väg med res­väskankånka ngt (ngnstans), kånka (på ngn/ngt), kånka iväg (med ngt)sedan 1783sv. dial. kanka, kånka ’streta med ngt tungt; vackla; gå långsamt’; av o­visst urspr. Subst.:vbid1-222968kånkande