Svensk ordbok 2009, webbversion

känn`ing substantiv ~en ~ar känn·ing·en1närhet som gränsar till kontakt särsk. med ngt o­behagligt komm.psykol.JFRcohyponymkontakt 1 grundkänningde förlorade känningen med fienden○äv.förnimmelse ofta o­behaglig vårkänninghon hade känningar av sin gamla lår­skadakänning (av ngt), känning (med ngn/ngt)sedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. känning ’igen­kännande; känsel’; till känna 2vanligen plur. person som man känner vard.sociol.han har känningar i förlags­branschensedan 1704sv. dial. känning; till känna