Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
känn·ing·en1närhet som gränsar till kontakt
särsk. med ngt obehagligt
komm.psykol.JFRcohyponymkontakt 1
grundkänningde förlorade känningen med fienden○äv.förnimmelse
ofta obehaglig
vårkänninghon hade känningar av sin gamla lårskadakänning (av ngt), känning (med ngn/ngt)sedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. känning ’igenkännande; känsel’; till känna
2vanligen plur.
person som man känner
vard.sociol.han har känningar i förlagsbranschensedan 1704sv. dial. känning; till känna