Svensk ordbok 2009, webbversion

kyss`a verb kysste kysst, pres. kysser kyss·er●ge kyss(ar) komm.psykol.JFRcohyponympussa kyssa på handbrud­gummen kysste brudenhon kysste honom ömtkyssa (ngn) (på ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. kyssa, kössa, till kus, kos ’kyss’; ev. ljud­härmande Subst.:vbid1-222886kyssande, vbid2-222886kyssning Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud? Han kysste din kind, han kysste allt blod till din hud.Hjalmar Gullberg, Kyssande vind (i Kärlek i tjugonde seklet, 1933)