Svensk ordbok 2009, webbversion
verb kysste kysst, pres. kysser
kyss·er●ge kyss(ar)
komm.psykol.JFRcohyponympussa
kyssa på handbrudgummen kysste brudenhon kysste honom ömtkyssa (ngn) (på ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. kyssa, kössa, till kus, kos ’kyss’; ev. ljudhärmande
Subst.:vbid1-222886kyssande,
vbid2-222886kyssning
Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud? Han kysste din kind, han kysste allt blod till din hud.Hjalmar Gullberg, Kyssande vind (i Kärlek i tjugonde seklet, 1933)