Svensk ordbok 2009, webbversion

kvä`va verb kvävde kvävt, pres. kväver kväv·er●hindra (ngn) att andas så att döden följer om person el. före­teelse jur.komm.JFRcohyponymstrypa han kvävde henne med en kuddepotatisbiten i halsen kvävde henne nästanhon var nära att kvävas av röken○äv. om el. med avs. på icke-mänsklig före­teelsepotatisen kvävde o­gräsetde kvävde elden med en filt○äv. bildligt, spec. i ut­tryck för in­skränkning av handlings­frihet o.d.kvävande central­styrning○spec. äv. med avs. på handling e.d.dölja, hindra, under­trycka kväva en gäspninghennes röst var kvävd av gråthan kvävde en impuls att visa ömhetkväva ngn/ngtkväva ngt i sin lindase1linda 1 sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. kväfia ’kväva; kvävas; drunkna’; bildn. till 1kvav; besl. med grek. bap´tein ’doppa ned; dyka’; jfr baptist Subst.:kvävande, kvävning