Svensk ordbok 2009, webbversion
verb kvävde kvävt, pres. kväver
kväv·er●hindra (ngn) att andas så att döden följer
om person el. företeelse
jur.komm.JFRcohyponymstrypa
han kvävde henne med en kuddepotatisbiten i halsen kvävde henne nästanhon var nära att kvävas av röken○äv. om el. med avs. på icke-mänsklig företeelsepotatisen kvävde ogräsetde kvävde elden med en filt○äv. bildligt, spec. i uttryck för inskränkning av handlingsfrihet o.d.kvävande centralstyrning○spec. äv. med avs. på handling e.d.dölja, hindra, undertrycka
kväva en gäspninghennes röst var kvävd av gråthan kvävde en impuls att visa ömhetkväva ngn/ngtkväva ngt i sin lindase1linda 1
sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. kväfia ’kväva; kvävas; drunkna’; bildn. till 1kvav; besl. med grek. bap´tein ’doppa ned; dyka’; jfr baptist
Subst.:kvävande,
kvävning