Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
kvitt·ning·en1överenskommelse med person från motståndarparti om gemensamt uteblivande från omröstning
för att den urspr. skillnaden mellan partierna ska bibehållas; särsk. i riksdagssammanhang
pol.kvittning (av ngt) (mot ngt), kvittning (av ngra)sedan 19242avräkning av skuld mot fordran
ekon.kvittningsgillsedan 1846