Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kvitt·ar1betala (skuld) genom att räkna av motfordran
ekon.JFRcohyponymutjämna 3
kvitta cykeln mot mopeden○äv. bildligtkvitta ont med gottkvitta ngt med/mot ngt, kvitta ngrasedan 1420öppet brev utfärdat av borgmästaren i Stockholm Hans Myntare m.fl. med intyg om ägotransaktioner (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kvitta; till 1kvitt
2i opers. konstruktioner
inte ha ngn betydelse
Nollnu kvittar det om han kommer, det är ändå för sentdet kvittar (lika) vilken bil du väljerdet kan kvitta om det var 50 eller 100 fel○äv. i konstruktion med personobjektinte ha ngn betydelse för
det kvittar mig (lika) hur han görkvitta (ngn)sedan 17693genomföra kvittning
för att den urspr. skillnaden mellan partierna ska bibehållas; särsk. i riksdagssammanhang
pol.sesekvittning 1
kvitta (ngt)sedan 1873Subst.:vbid1-222107kvittande (till 1 + 3),
kvittning (till 1 + 3)