Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kvist·ar1ta bort kvistar från
träd e.d.
skogsbr.kvista tallarkvista ngtsedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. kvista
2vanligen med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.iväg, ner
göra en (hastig) färd
för ett kort besök e.d.
vard.trafik.de tänker kvista iväg till Danmark över helgenkvista (iväg/ut) ngnstanssedan 1703bildlig anv. av kvista 1; jfr barka, flänga, med liknande bet.
Subst.:vbid1-222070kvistande,
vbid2-222070kvistning (till 1)