Svensk ordbok 2009, webbversion

ku`ta verb ~de ~t kut·ar1hålla (ryggen) i kut form.med.kuta med ryggenhan kutar lite○äv. om rygg e.d.vara kutig en lätt kutande hållningkuta (med ngt)sedan 1824till äldre sv. kut ’knöl; puckel’; av o­visst urspr. 2springa vard.Nollkuta upp­för trappornakuta runt hela stankuta (ngnstans)sedan 1722sv. dial. kuta ’springa fort och hoppande’; nära besl. med kuta 1; jfr kytt Subst.:vbid1-221194kutande