Svensk ordbok 2009, webbversion

1kurr`a substantiv ~n kurr·an●arrest vard.samh.sitta i kurransedan 1749av om­diskuterat urspr.; ev. samma ord som sv. dial. kurra ’koja’
2kurr`a verb ~de ~t kurr·ar●ge i­från sig ett ganska ljust, dämpat bullrande ljud Nollmagen kurrade○ofta i opers. konstruktiondet kurrade i magen○ofta med an­tydan om belåtenhetduvorna kurrade och kuttradekurra (i ngt)sedan ca 1600ljud­härmande Subst.:vbid1-220948kurrande, vbid2-220948kurrning; kurr