Svensk ordbok 2009, webbversion

1kurr substantiv ~et kurr·et●kurrande ljud Nollkurr i magenkurr (i ngt)sedan ca 1875till 2kurra
2kurr substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kurr·et●bråk med slags­mål vard.komm.råkurrkurr (mellan ngra), kurr (med ngn/ngt)sedan 1916till romani kura, kurra ’slå; slåss’