Svensk ordbok 2009, webbversion

kulmine´ra verb ~de ~t kulm·in·er·ar●nå sin kulmen astron.tid.pjäsen kulminerade i en storartad upp­görelse med mans­samhälletett dovt muller som växte i styrka tills det kulminerade i ett dån○spec.passera en orts meridian om himla­kropp när solen kulminerar står den i sydkulminera (i/med ngt)sedan 1740Subst.:vbid1-220175kulminerande, vbid2-220175kulminering; kulmination