Svensk ordbok 2009, webbversion

1kull`a substantiv ~n kullor kull·an1kvinna från Dalarna land.yrk.dalkullamasar och kullorsedan 1647trol. bildlig anv. av 1kulla 2 2horn­löst nöt­kreatur med hornkammen om­bildad till en pannknöl zool.SYN.synonymkullko sedan 1637sv. dial. kulla, till kull ’runt, kullrigt huvud’; jfr brunkulla, 1kull
2kull`a verb ~de ~t kull·ar●röra vid (ngn) när man leker kull spel.kulla ngnsedan 1878till 2kull Subst.:vbid1-220044kullande, vbid2-220044kullning