Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n kullor
kull·an1kvinna från Dalarna
land.yrk.dalkullamasar och kullorsedan 1647trol. bildlig anv. av 1kulla 2
2hornlöst nötkreatur
med hornkammen ombildad till en pannknöl
zool.SYN.synonymkullko
sedan 1637sv. dial. kulla, till kull ’runt, kullrigt huvud’; jfr brunkulla, 1kull
verb ~de ~t
kull·ar●röra vid (ngn) när man leker kull
spel.kulla ngnsedan 1878till 2kull
Subst.:vbid1-220044kullande,
vbid2-220044kullning