Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kuckl·ar●bedriva kuckel
vard.komm.sitta och kuckla○ibl. med tonvikt på resultatetvanligen med partikelnihop
det har de kucklat ihop för att reta hennekuckla (med ngn) (om ngt/SATS), kuckla (ihop ngt)sedan 1587av lågty. kokelen ’trolla; gyckla’
Subst.:vbid1-219900kucklande;
kuckel