Svensk ordbok 2009, webbversion

kuck`la verb ~de ~t kuckl·ar●bedriva kuckel vard.komm.sitta och kuckla○ibl. med ton­vikt på resultatetvanligen med partikelni­hop det har de kucklat i­hop för att reta hennekuckla (med ngn) (om ngt/SATS), kuckla (ihop ngt)sedan 1587av lågty. kokelen ’trolla; gyckla’ Subst.:vbid1-219900kucklande; kuckel