Svensk ordbok 2009, webbversion

kuck´el substantiv kucklet kuckl·et●sysslande med ngt (o­tillbörligt) i smyg vard.komm.JFRcohyponymsmusselcohyponymfuffens han har något kuckel i­hop med hennekuckel (med ngn/ngt)sedan 1848jfr fornsv. kokel ’trolldom’; till kuckla