Svensk ordbok 2009, webbversion
kuck´el
substantiv kucklet
kuckl·et●sysslande med ngt (otillbörligt) i smyg
vard.komm.JFRcohyponymsmusselcohyponymfuffens
han har något kuckel ihop med hennekuckel (med ngn/ngt)sedan 1848jfr fornsv. kokel ’trolldom’; till kuckla