Svensk ordbok 2009, webbversion

kring`gå verb kringgick ~tt ~ngen ~ngna, pres. ~r kring|­går●(på ett listigt sätt lyckas) ta sig förbi svårighet av ngt slag; vanligen abstrakt komm.kringgå ett förbudkringgå lagen○ngn gång äv. konkretkringgå och över­rumpla fiendenkringgå ngn/ngtsedan 1678Subst.:kringgående