Svensk ordbok 2009, webbversion
verb kringgick ~tt ~ngen ~ngna, pres. ~r
kring|går●(på ett listigt sätt lyckas) ta sig förbi
svårighet av ngt slag; vanligen abstrakt
komm.kringgå ett förbudkringgå lagen○ngn gång äv. konkretkringgå och överrumpla fiendenkringgå ngn/ngtsedan 1678Subst.:kringgående