Svensk ordbok 2009, webbversion
[krav`-äv.kra`v-]
verb ~de ~t
kravl·ar●ofta med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.fram, omkring, upp
mödosamt och långsamt förflytta sig liggande på bålen
med hjälp av armar och ben
Nollhon kravlade fram dold av det höga gräset○äv. om djurkräftorna kravlade omkring i burenkravla (fram/omkring/upp) (ngnstans)sedan ca 1755bildn. till sv. dial. krava (sig fram) ’ta sig fram med svårighet’; besl. med krabba; jfr crawl
Subst.:vbid1-217188kravlande