Svensk ordbok 2009, webbversion

kravla [krav`-äv.kra`v-] verb ~de ~t kravl·ar●ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.fram, omkring, upp mödosamt och långsamt förflytta sig liggande på bålen med hjälp av armar och ben Nollhon kravlade fram dold av det höga gräset○äv. om djurkräftorna kravlade om­kring i burenkravla (fram/omkring/upp) (ngnstans)sedan ca 1755bildn. till sv. dial. krava (sig fram) ’ta sig fram med svårighet’; besl. med krabba; jfr crawl Subst.:vbid1-217188kravlande