Svensk ordbok 2009, webbversion

kra`sa verb ~de ~t kras·ar1ge i­från sig kras(ljud) som när ngt sprött går sönder Nollisen krasade under sko­sulorna○ofta i opers. konstruktiondet krasade under fötterna av all sanden på hall­golvetkrasasedan 1747ljud­härmande 2ibl. med partikelnsönder få (ngt sprött) att splittras vard.Nollglaset krasades sönder när han råkade trampa på det○äv. bildligthennes drömmar krasadeskrasa (sönder) ngtsedan ca 1755Subst.:vbid1-217093krasande; kras (till 1)