Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kram·ar1ibl. med partikelnom, utan större betydelseskillnad
trycka (ngn) mot den egna kroppen med hjälp av armarna
som ömhetsbetygelse; ibl. enbart om att trycka ngns kind mot sin
komm.SYN.synonymomfamna
hon kramade honom ömthan kramade om henne○äv. med avs. på kroppsdelhan kramade ömt hennes handkrama ngn/ngt, krama om ngnsedan 1649fornsv. krama ’klämma hårt’; besl. med sv. dial. kramm ’trång; knapp’
2(försöka) klämma ihop (ngt) med händerna
i syfte att pressa samman, utvinna vätska e.d.
Nollhan kramade handtaget så hårt att knogarna vitnade○ofta med tonvikt på resultatetibl. med partikel, särsk.ur, ut
krama en snöbollkrama saften ur en citronkrama ur citronen○äv. om djurofta med partikel, särsk.ihjäl
boaormen kramade ihjäl sitt byte○äv. bildligtde kramade ut det sista ur sommarenpolisen kramade ur honom all informationkrama (ihjäl) ngn/ngt, krama (ur/ut) ngt ur ngt, krama ur ngn ngtsedan 1457Namnlös och ValentinSubst.:vbid1-216935kramande,
vbid2-216935kramning