Svensk ordbok 2009, webbversion

kra`ma verb ~de ~t kram·ar1ibl. med partikelnom, utan större betydelse­skillnad trycka (ngn) mot den egna kroppen med hjälp av armarna som ömhets­betygelse; ibl. en­bart om att trycka ngns kind mot sin komm.SYN.synonymomfamna hon kramade honom ömthan kramade om henne○äv. med avs. på kropps­delhan kramade ömt hennes handkrama ngn/ngt, krama om ngnsedan 1649fornsv. krama ’klämma hårt’; besl. med sv. dial. kramm ’trång; knapp’ 2(försöka) klämma i­hop (ngt) med händerna i syfte att pressa samman, ut­vinna vätska e.d. Nollhan kramade hand­taget så hårt att knogarna vitnade○ofta med ton­vikt på resultatetibl. med partikel, särsk.ur, ut krama en snö­bollkrama saften ur en citronkrama ur citronen○äv. om djurofta med partikel, särsk.i­hjäl boa­ormen kramade i­hjäl sitt byte○äv. bildligtde kramade ut det sista ur sommarenpolisen kramade ur honom all informationkrama (ihjäl) ngn/ngt, krama (ur/ut) ngt ur ngt, krama ur ngn ngtsedan 1457Namnlös och ValentinSubst.:vbid1-216935kramande, vbid2-216935kramning