Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
krafs·ar●riva med klor eller fingrar
el. smalt verktyg, på ytan el. i ytskiktet av ngt
Nollhunden krafsade bland lövenhan krafsade sig i håret○ofta med tonvikt på resultatetvanligen med partikelnihop
krafsa en grop i jordenkrafsa ihop en näve grus○äv. i opers. konstruktioner, vanligen med tonvikt på det uppkomna ljudetdet krafsade på dörren○äv. bildligt, särsk.vanligen med partikelnner
hastigt skriva (ner)
krafsa ner ett par raderkrafsa (ihop/ner) ngt, krafsa (med ngt) (på/efter ngt), krafsa (ngn) (ngnstans)sedan 1457Namnlös och Valentinfornsv. krafsa ’skrapa; riva’; ljudmålande
Subst.:vbid1-216707krafsande,
vbid2-216707krafsning;
krafs