Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
krack·el·er·ar1ge (glasyr eller glas) ett nät av fina sprickor
i prydande syfte; äv. med avs. på färg el. fernissa e.d.
tekn.krackelerat porslinkrackelera ngtsedan 1925av fra. craqueler med samma betydelse, till craquer ’knaka’; nära besl. med kracka
2spricka
Nollden skyddande ytan har krackelerat○äv. bildligtden äldre Sverigebilden har krackeleratkrackelerasedan åtm. ca 1980Subst.:vbid1-216687krackelerande,
vbid2-216687krackelering