Svensk ordbok 2009, webbversion

kortslutning [kårt`-] substantiv ~en ~ar kort|­slut·ning·en●(o­önskad) o­belastad förbindelse i elektrisk ström­krets som ger strömmen en kortare väg mellan spänningskällans poler och vanligen leder till över­hettning i ledningarna om inte säkringarna brister ekon.psykol.alla säkringar gick vid kortslutningenman tror att branden vållats av kortslutning○äv. bildligttankemässig blockering han fick en kortslutning och kunde inte komma på svaretkortslutning (av ngt)sedan 1889; 1969 i bildlig bemärkelsejfr ty. Kurzschluss med samma betydelse