Svensk ordbok 2009, webbversion
[kår´p]
substantiv ~en ~ar
korp·en1en stor kråkfågel som har kolsvart, metallglänsande fjäderdräkt
och som är allätare (äv. asätare) och främst håller till på klippiga kuster och i öde skogs- och fjälltrakter
zool.en korp glidflög över åsenkorpen har ett upprepat, djupt, hårt läte som låter som hans namn○i myt och folktro ofta förknippad med ngt ödesdigert men också med vishetolyckskorpOdens korpar flög ut över världen varje dag och samlade kunskapstjäla som en korpsestjäla 1
sedan 1385Klosterläsningfornsv. korper; nord. ord av ljudhärmande urspr.
2smal hacka som är spetsig i båda ändar
för arbete i hård mark
verkt.sedan 1834till korp 1 (redskapet liknar en korpnäbb)
3vanligen i sammansättn. och best. f. sing.
korpidrott
spel.sport.korpfotbollkorplagkorpserie○äv. om enskild tävlingspela fotboll i korpensedan trol. 1950-taletkortform av korporation