Svensk ordbok 2009, webbversion

korp [kår´p] substantiv ~en ~ar korp·en1en stor kråk­fågel som har kol­svart, metall­glänsande fjäder­dräkt och som är all­ätare (äv. as­ätare) och främst håller till på klippiga kuster och i öde skogs- och fjäll­trakter zool.en korp glidflög över åsenkorpen har ett upp­repat, djupt, hårt läte som låter som hans namn○i myt och folk­tro ofta förknippad med ngt ödes­digert men ock­så med vishetolyckskorpOdens korpar flög ut över världen varje dag och samlade kunskapstjäla som en korpsestjäla 1 sedan 1385Klosterläsningfornsv. korper; nord. ord av ljud­härmande urspr. 2smal hacka som är spetsig i båda ändar för arbete i hård mark verkt.sedan 1834till korp 1 (redskapet liknar en korp­näbb) 3vanligen i sammansättn. och best. f. sing. korp­idrott spel.sport.korpfotbollkorplagkorpserie○äv. om en­skild tävlingspela fot­boll i korpensedan trol. 1950-taletkort­form av korporation