Svensk ordbok 2009, webbversion

kor substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kor·et●del av en kyrka där (huvud)altaret har sin plats relig.korrundelkorskrankkören stod framme i koret○äv. om annan särsk. ut­byggd altarplats i kyrka el. an­sluten gravbyggnadgravkorsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kor; av medeltidslat. chor´us ’körens plats i templet’, av lat. chor´us ’kör’; av grek. khoros´ ’kör­sång; tempel­dans’; jfr koral, koreografi, korum, korus, 1kör