Svensk ordbok 2009, webbversion

kopule´ra verb ~de ~t kopul·er·ar●ha sam­lag psykol.ett kopulerande par i hytten bred­vid störde hennes natt­sömn○äv. om djurpara sig de söta aporna kopulerade o­generat på zootkopulera med ngn/ngt, ngra kopulerarsedan 1891av lat. copula´re ’förena; foga samman’; jfr koppel Subst.:vbid1-215227kopulerande, vbid2-215227kopulering; kopulation