Svensk ordbok 2009, webbversion
[kåp`-]
verb ~de ~t
koppl·ar1ofta med partikel, särsk.fast, ihop, samman
förena med sammanhållande anordning
ofta avsedd att kunna överföra dragkrafter
komm.tekn.koppla ihop järnvägsvagnarnakoppla samman kättingarnakoppla fast släpkärrankopplade fönster○äv. med avs. på själva förbindelsen el. ngt som hålls fast i förhållande till ngt annatkoppla nacksvingkoppla armarna bakom ryggen○äv. bildligthan kunde inte koppla samman det han såg med vad han tidigare vissteensamhet kopplad till alkoholismkoppla (fast/ihop/samman) ngra, koppla (ihop/samman) ngn/ngt med ngn/ngtsedan 1734till koppel
2vanligen med partikel, särsk.in, på, till
upprätta fungerande förbindelse för
person el. abstrakt företeelse, mest via ngt slags elektriskt el. elektroniskt system
komm.tekn.JFRcohyponymansluta 1
koppla samtaletväxeln kopplade honom vidarekoppla till/på strömmen○äv. med avs. på apparat e.d.sätta i fungerande tillstånd
genom anslutning till ngn kraftkälla e.d.
koppla på hörapparaten○äv. bildligtpolisen kopplades in på fallethan kopplade på sitt charmerande leendekoppla (in/på/till) ngt, koppla in ngn (på ngt)sedan 18863sätta koppel på
hund
zool.hundar ska vara kopplade i skogen○äv.fästa (hund) i ngt med hjälp av koppel
hon kopplade hunden utanför affärenkoppla ngtsedan ca 17554förstå
vard.komm.JFRcohyponymförstå 1
han kopplar lite långsamtdet dröjde några sekunder innan hans hjärna koppladekoppla (ngt)sedan åtm. 1950-talet5bedriva koppleri
mindre brukl.Noll○äv. försvagatförsöka göra två personer till ett par
kopplasedan 1715Subst.:vbid1-215143kopplande,
koppling