Svensk ordbok 2009, webbversion

konkubi´n substantiv ~en ~er kon·kub·in·en●älskarinna (ofta till gift man) med erkänd ställning ngt åld.yrk.○urspr. i fråga om en lösare form av äktenskapJFRcohyponymbihustru en av konungens konkubiner(ngns) konkubin, konkubin (till ngn)sedan 1610av lat. concubi´na ’frilla’, till con´- ’till­sammans med’ och cuba´re ’ligga’