Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
kon·kub·in·en●älskarinna (ofta till gift man) med erkänd ställning
ngt åld.yrk.○urspr. i fråga om en lösare form av äktenskapJFRcohyponymbihustru
en av konungens konkubiner(ngns) konkubin, konkubin (till ngn)sedan 1610av lat. concubi´na ’frilla’, till con´- ’tillsammans med’ och cuba´re ’ligga’