Svensk ordbok 2009, webbversion

konkorda´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kon·kord·at·et●av­tal mellan stat och kyrka särsk. katolska kyrkan komm.relig.konkordatet mellan påven och Napoleonett konkordat (mellan ngra), ett konkordat (med ngn/ngt)sedan 1776av medeltidslat. concorda´tum med samma betydelse, till lat. concorda´re, se konkordans