Svensk ordbok 2009, webbversion

konfronte´ra verb ~de ~t kon·front·er·ar1ofta pass. bringa i kontakt med ngn el. ngt komm.mil.hon konfronterade honom med inne­hållet i väskanden an­hållne konfronterades med rån­offret○ofta med an­tydan om (möjlig) konflikthan konfronterades med sin mot­ståndare○äv. mer abstraktkonfronteras med ett problemkonfronteras med sitt verkliga jagkonfrontera ngn/ngt med ngn/ngt, konfrontera ngrasedan 1625av medeltidslat. confronta´re med samma betydelse, till lat. fro´ns ’panna’; jfr front 2placera sig öga mot öga med ngn; ibl. men inte nöd­vändigtvis i fientligt syfte Nollbefolkningen upp­manades att inte konfrontera ockupations­maktens soldaterskåde­spelarna gläds åt att konfrontera en ny publik○äv. bildligthan får själv konfrontera följdernakonfrontera ngn/ngtsedan 1986Subst.:vbid1-212816konfronterande, vbid2-212816konfrontering; konfrontation