Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kon·front·er·ar1ofta pass.
bringa i kontakt
med ngn el. ngt
komm.mil.hon konfronterade honom med innehållet i väskanden anhållne konfronterades med rånoffret○ofta med antydan om (möjlig) konflikthan konfronterades med sin motståndare○äv. mer abstraktkonfronteras med ett problemkonfronteras med sitt verkliga jagkonfrontera ngn/ngt med ngn/ngt, konfrontera ngrasedan 1625av medeltidslat. confronta´re med samma betydelse, till lat. fro´ns ’panna’; jfr front
2placera sig öga mot öga med
ngn; ibl. men inte nödvändigtvis i fientligt syfte
Nollbefolkningen uppmanades att inte konfrontera ockupationsmaktens soldaterskådespelarna gläds åt att konfrontera en ny publik○äv. bildligthan får själv konfrontera följdernakonfrontera ngn/ngtsedan 1986Subst.:vbid1-212816konfronterande,
vbid2-212816konfrontering;
konfrontation