Svensk ordbok 2009, webbversion

konfrontation [-∫o´n] substantiv ~en ~er kon·front·at·ion·en●det att konfrontera(s) med ngn el. ngt komm.mil.en pinsam konfrontationen konfrontation an­sikte mot an­sikte○särsk. på ett konfliktartat sättsamman­stötning konkret el. abstrakt konfrontationspolitiken militär konfrontationen väpnad konfrontationen våldsam konfrontationdirekt konfrontation mellan polisen och demonstranterna○äv. om polisförrättning där ett vittne ska peka ut en miss­tänktdet är viktigt att en konfrontation genom­förs på ett korrekt sätten konfrontation (med ngn/ngt), en konfrontation (mellan ngra)sedan 1700till konfrontera