Svensk ordbok 2009, webbversion
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
kom·mut·at·ion·en●det att kommutera
språkvet.sesekommutera 1
○spec. i språkvetenskapliga sammanhang (som en metod att avgöra vilka väsentliga ljudskillnader som finns i ett språk)kommutationsprovsedan 1887av lat. commuta´tio ’förändring’; till kommutera