Svensk ordbok 2009, webbversion

kollokation [-∫o´n] substantiv ~en ~er kol·lok·at·ion·en●par av ord som har en benägenhet att upp­träda till­sammans och kan ut­göra ett mer el. mindre fast ut­tryck språkvet.kollokationer som ”fatta beslut” och ”begå självmord”sedan åtm. 1993ur lat. colloca´re ’placera’