Svensk ordbok 2009, webbversion
kollokation
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
kol·lok·at·ion·en●par av ord som har en benägenhet att uppträda tillsammans
och kan utgöra ett mer el. mindre fast uttryck
språkvet.kollokationer som ”fatta beslut” och ”begå självmord”sedan åtm. 1993ur lat. colloca´re ’placera’