Svensk ordbok 2009, webbversion

kolare [kå`l-] substantiv ~n äv. vard. kolarn, plur. ~, best. plur. kolarna kol·ar·en●arbetare vid kol­mila tekn.yrk.kolarkojasedan 1347privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kolare