Svensk ordbok 2009, webbversion
kolare
[kå`l-]
substantiv ~n äv. vard. kolarn, plur. ~, best. plur. kolarna
kol·ar·en●arbetare vid kolmila
tekn.yrk.kolarkojasedan 1347privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kolare