Svensk ordbok 2009, webbversion

knö`ka [öppet ö som i ”göra”] verb ~de ~t knök·ar●tränga i­hop vard., provins.Nolldet var knökat med folk på läktarenknökasedan 1712sv. dial. knoka, knåka ’trycka, klämma; krossa’, till knoka ’knota, klump, knöl’ Subst.:vbid1-210072knökande