Svensk ordbok 2009, webbversion
knö`ka
[öppet ö som i ”göra”]
verb ~de ~t
knök·ar●tränga ihop
vard., provins.Nolldet var knökat med folk på läktarenknökasedan 1712sv. dial. knoka, knåka ’trycka, klämma; krossa’, till knoka ’knota, klump, knöl’
Subst.:vbid1-210072knökande