Svensk ordbok 2009, webbversion

knä`falla verb knäföll knäfallit knäfallen knäfallna, pres. knäfaller knä|­fall·er●sänka sig ner på knä som tecken på vördnad e.d. komm.hon knäföll fram­för minnes­märket över de dödaknäfalla (för ngn/ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. knä­falla Subst.:vbid1-209962knäfallande; knäfall