Svensk ordbok 2009, webbversion
verb knäföll knäfallit knäfallen knäfallna, pres. knäfaller
knä|fall·er●sänka sig ner på knä
som tecken på vördnad e.d.
komm.hon knäföll framför minnesmärket över de dödaknäfalla (för ngn/ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. knäfalla
Subst.:vbid1-209962knäfallande;
knäfall