Svensk ordbok 2009, webbversion

knä`fall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en knä|­fall·et●det att knä­falla konkret el. abstrakt Nollregeringens knäfall för diktaturen○äv. om an­ordning vid altare där prästen kan falla på knädet nya altaret och knäfallet har skurits i trä och vit­laseratsknäfall (för ngn/ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. knäfal