Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
knäck·en1brott som uppstått genom slag eller kraftig böjning
på hård kroppsdel el. hårt föremål
psykol.han fick en knäck på näsan○äv. bildligtsärsk. i vissa uttryck
svår eller obotlig skada
förtroendet för NN har fått en allvarlig knäckskilsmässan tog knäcken på honomhennes hälsa har fått sig en knäcksedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. knäk; till knäcka
2hård, seg sirapskaramell
kokk.○ofta koll.koka knäckhemlagad knäcksedan 1654
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
knäck·et●avlönat arbete (vid sidan av det vanliga)
arb.extraknäck○äv. om (ointressant) ordinarie arbetesedan 1949 (i bet. ’reguljärt arbete’); 1966 i bet. ’extraarbete’trol. till knäcka