Svensk ordbok 2009, webbversion

1knäck substantiv ~en ~ar knäck·en1brott som upp­stått genom slag eller kraftig böjning på hård kropps­del el. hårt före­mål psykol.han fick en knäck på näsan○äv. bildligtsärsk. i vissa ut­tryck svår eller o­botlig skada förtroendet för NN har fått en allvarlig knäckskils­mässan tog knäcken på honomhennes hälsa har fått sig en knäcksedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. knäk; till knäcka 2hård, seg sirapskaramell kokk.○ofta koll.koka knäckhem­lagad knäcksedan 1654
2knäck substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en knäck·et●av­lönat arbete (vid sidan av det vanliga) arb.extraknäck○äv. om (o­intressant) ordinarie arbetesedan 1949 (i bet. ’reguljärt arbete’); 1966 i bet. ’extra­arbete’trol. till knäcka