Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n knuttar
knutt·en●vanligen i sammansättn.
person som är ensidigt inriktad på ngn sysselsättning
som framgår av sammanhanget
ngt nedsätt.psykol.yrk.dataknuttejazzknuttekulturknutte○äv.person som kännetecknas av
den egenskap som framgår av förleden
charmknuttemuskelknutte○som självständigt ord särsk.motorcykelåkande person
knuttegängskinnknutteknuttar och spättorsedan 1954kortform av skinnknutte; till Knutte, smekform av mansnamnet Knut