Svensk ordbok 2009, webbversion

knutt`e substantiv ~n knuttar knutt·en●vanligen i sammansättn. person som är en­sidigt in­riktad på ngn syssel­sättning som fram­går av samman­hanget ngt ned­sätt.psykol.yrk.dataknuttejazzknuttekulturknutte○äv.person som känne­tecknas av den egenskap som fram­går av för­leden charmknuttemuskelknutte○som själv­ständigt ord särsk.motorcykelåkande person knuttegängskinnknutteknuttar och spättorsedan 1954kort­form av skinnknutte; till Knutte, smek­form av mans­namnet Knut