Svensk ordbok 2009, webbversion
[nåkao´t]
substantiv ~en ~er
knock·out·enKO●det att en boxare slår ut sin motståndare
så att han/hon inte kan resa sig innan domaren räknat till 10
sport.knockoutsegerknockoutslagatt vinna på knockout anses mer meriterande än att vinna på poäng○äv. bildligt i uttryck för överlägsen segerhan vann debatten på knockoutteknisk knockoutsituation i boxningsmatch där den ena boxaren (utan att vara utslagen) är oförmögen att fortsätta
hon förlorade matchen på teknisk knockout i femte ronden
sedan 1921av eng. knockout med samma betydelse, till knock ’slå’ och out ’ut’