Svensk ordbok 2009, webbversion

knockout [nåkao´t] substantiv ~en ~er knock·out·enKO●det att en boxare slår ut sin mot­ståndare så att han/hon inte kan resa sig innan domaren räknat till 10 sport.knockoutsegerknockoutslagatt vinna på knockout an­ses mer meriterande än att vinna på poäng○äv. bildligt i ut­tryck för över­lägsen segerhan vann debatten på knockoutteknisk knockoutsituation i boxnings­match där den ena boxaren (utan att vara ut­slagen) är o­förmögen att fort­sätta​ hon förlorade matchen på teknisk knockout i femte ronden sedan 1921av eng. knockout med samma betydelse, till knock ’slå’ och out ’ut’