Svensk ordbok 2009, webbversion

knocka [nåk`a] verb ~de ~t knock·ar●slå (ngn) till marken ofta så att personen i fråga svimmar av vard.med.sport.JFRcohyponymgolva ○äv. bildligtden ryska vodkan knockade dem direktknocka ngnsedan 1924av eng. knock med samma betydelse; besl. med knaka; urspr. ljud­härmande Subst.:vbid1-209588knockande