Svensk ordbok 2009, webbversion

knirr`a verb ~de ~t knirr·ar●ge i­från sig ett knirr Nollfot­stegen knirrade i snön○äv. i opers. konstruktiondet knirrade om korg­stolenknirrasedan 1852bildn. till knarra; ljud­härmande Subst.:vbid1-209475knirrande; knirr Och knirra knarra knirra min kärra, knirr och knarr!Evert Taube, Oxdragarsång (i Svärmerier, 1946)