Svensk ordbok 2009, webbversion

knir`ka verb ~de ~t knirk·ar●ge i­från sig ett knirk Nollvagns­hjulen knirkade○äv. i opers. konstruktiondet knirkade om dörrenknirkasedan 1651till knirra; ljud­härmande Subst.:vbid1-209471knirkande, vbid2-209471knirkning; knirk