Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
knattr·ar●ge ifrån sig ett upprepat, regelbundet, hårt ljud
JFRcohyponymsmattra
gevärssalvorna knattrade○äv. i opers. konstruktiondet knattrade om mopederna○ibl. med tonvikt på rörelsevanligen med partikel, t.ex.fram
mopederna knattrade fram○ibl. med tonvikt på annat resultatvanligen med partikel, särsk.ner
vard.han knattrade snabbt ner en artikelknattra (fram), knattra (ner ngt)sedan 1664jfr no. knattra, lågty. knatteren med samma betydelse; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-209383knattrande;
knatter