Svensk ordbok 2009, webbversion

knatt`ra verb ~de ~t knattr·ar●ge i­från sig ett upp­repat, regel­bundet, hårt ljud JFRcohyponymsmattra gevärs­salvorna knattrade○äv. i opers. konstruktiondet knattrade om mopederna○ibl. med ton­vikt på rörelsevanligen med partikel, t.ex.fram mopederna knattrade fram○ibl. med ton­vikt på annat resultatvanligen med partikel, särsk.ner vard.han knattrade snabbt ner en artikelknattra (fram), knattra (ner ngt)sedan 1664jfr no. knattra, lågty. knatteren med samma betydelse; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-209383knattrande; knatter