Svensk ordbok 2009, webbversion

knagg`la verb ~de ~t knagg·lar●röra sig fram­åt långsamt och med svårighet Nollvagnen knagglade upp­för den branta backen○äv. bildligtvanligen refl. och med partikel, särsk.i­genom med svårighet ta sig (i­genom) JFRcohyponymtraggla knaggla sig i­genom läxanknaggla (ngnstans), knaggla sig igenom ngtsedan 1889till sv. dial. knaggel ’o­jämnheter; små­sten’; till knagg Subst.:vbid1-209137knagglande