Svensk ordbok 2009, webbversion

klätt`ra verb ~de ~t klättr·ar●ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, särsk.ner, upp förflytta sig upp­för eller ner­för ngt mer eller mindre lod­rätt genom en följd av rörelser med armar och ben med stöd i naturliga el. konst­gjorda av­satser el. fäst­punkter Nollklätterträdklättra på stegenklättra över staketetklättra upp på taketklättra ner­för lejdarenklättra i trädklättra upp i riggen○äv. om växtkaprifolen klättrar upp­för bergs­skrevan○äv. om o­rörlig före­teelse som har en naturlig riktning upp­åt, t.ex. vägstigen klättrar brant upp­för berget○äv. bildligt i ut­tryck för avancemang o.d.klättra på karriär­stegenlaget klättrade upp till första plats i tabellenen antik rak­spegel klättrade upp till 5000 kronor på auktionenklättra (ner/upp) (ngnstans), klättra (i/på ngt)sedan ca 1710; 1934 i bildlig bemärkelseav ty. klettern med samma betydelse, urspr. ’klamra sig fast’ Subst.:vbid1-208983klättrande, klättring