Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
klättr·ar●ofta med partikel som anger rörelseriktning, särsk.ner, upp
förflytta sig uppför eller nerför ngt mer eller mindre lodrätt genom en följd av rörelser med armar och ben
med stöd i naturliga el. konstgjorda avsatser el. fästpunkter
Nollklätterträdklättra på stegenklättra över staketetklättra upp på taketklättra nerför lejdarenklättra i trädklättra upp i riggen○äv. om växtkaprifolen klättrar uppför bergsskrevan○äv. om orörlig företeelse som har en naturlig riktning uppåt, t.ex. vägstigen klättrar brant uppför berget○äv. bildligt i uttryck för avancemang o.d.klättra på karriärstegenlaget klättrade upp till första plats i tabellenen antik rakspegel klättrade upp till 5000 kronor på auktionenklättra (ner/upp) (ngnstans), klättra (i/på ngt)sedan ca 1710; 1934 i bildlig bemärkelseav ty. klettern med samma betydelse, urspr. ’klamra sig fast’
Subst.:vbid1-208983klättrande,
klättring