Svensk ordbok 2009, webbversion
verb klängde klängt, pres. klänger
kläng·er●hänga (sig) kvar genom att hålla om ngt
bot.ungarna klängde på staketetde klängde som apor i trädgrenarna○äv. ngt utvidgat (om växter)klängbönaklängväxtblomrankan klängde på spaljénklänga ngnstanssedan 1615urspr. ’haka sig fast vid; klättra’; jfr no. klengja ’klänga sig fast vid’; besl. med klunga
Subst.:vbid1-208903klängande