Svensk ordbok 2009, webbversion

klus´ter substantiv klustret, plur. ~, best. plur. klustren klustr·et1grupp av nära­liggande toner som spelas i­hop musiki klustren smälter de individuella ton­höjderna samman till olik­färgade bullerstrukturersedan 1971av eng. cluster ’klunga; grupp; kluster’ 2an­hopning av (vanligen) lika­dana atomer eller molekyler astron.○äv.an­hopning av stjärnor sedan 19713an­hopning av viss typ av språk­ljud särsk. konsonanter (i ett ord); ofta med tanke på uttalssvårigheter språkvet.konsonantklustersedan åtm. 1960-talet4an­samling av före­tag som på ett fruktbart sätt kompletterar var­andra Nollföretagsklustersedan 1998