Svensk ordbok 2009, webbversion

klottra [klåt`-] verb ~de ~t klottr·ar●hastigt och slarvigt skriva eller rita utan om­tanke om formen el. inne­hållet bok.hon satt och klottrade på en påse medan hon pratade i telefon○särsk. med skade­görelse som följdskriva eller rita vad man råkar ha lust till klottra fula ord på väggarnaklottra (ngt) (på/i ngt)sedan 1785trol. av lågty. klütern ’knåpa; försöka med ngt’, äldre kluteren ’göra små hantverksarbeten’ Subst.:vbid1-208370klottrande, vbid2-208370klottring; klotter