Svensk ordbok 2009, webbversion
[klåt`-]
verb ~de ~t
klottr·ar●hastigt och slarvigt skriva eller rita
utan omtanke om formen el. innehållet
bok.hon satt och klottrade på en påse medan hon pratade i telefon○särsk. med skadegörelse som följdskriva eller rita vad man råkar ha lust till
klottra fula ord på väggarnaklottra (ngt) (på/i ngt)sedan 1785trol. av lågty. klütern ’knåpa; försöka med ngt’, äldre kluteren ’göra små hantverksarbeten’
Subst.:vbid1-208370klottrande,
vbid2-208370klottring;
klotter