Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
klok·skap·en●(inskränkt) klokhet
särsk. med tanke på begränsning, jordbundenhet, fantasilöshet etc.
NollJFRcohyponymförnumstighet
klokskap utarmar glädjen○äv. om mer positiv klokhetngt åld. el. skämts.en kvinna med klokskap för två○spec.insikt som ligger utanför den vanliga kunskaps- och fattningsförmågan
i fråga om att bota sjukdomar (med gamla huskurer), utöva trollkonster m.m.
ngt åld.; i folkligt språk, folklivsskildringar o.d.spåkvinnans klokskapsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. klokskaper