Svensk ordbok 2009, webbversion
[klåk`-]
substantiv ~n äv. vard. klockarn, plur. ~, best. plur. klockarna
klock·ar·en●person (lekman) i en församling som förr hade ansvar för klockringning, vård av kyrkans inventarier, gudstjänstmusiken m.m.
histor.relig.yrk.klockarboställe○numera ibl.högre administrativ tjänsteman i församling
klockaren har hand om lönerapporteringennär det regnar på prästen så skvätter det på klockarensepräst
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. klokkare ’ringare’; till 1klocka