Svensk ordbok 2009, webbversion
klint
substantiv ~en, plur. ~ar äv. ~er
klint·en●berg med branta väggar
ofta i geogr. namngeogr.RomeleklintMöns klintsedan 1338öppet brev utfärdat av Greger Magnusson om tomtförsäljning i Uppsala (Svenskt Diplomatarium)fornsv. klinter; samma ord som klätt; besl. med klant; jfr blåklint